För givet?
Jag vet inte hur ni fungerar men jag har en tendens att ibland tänka en massa "om och men och kansken". Vad hade hänt, hur hade det sett ut och varit om jag hade handlat annorlunda. I trista stunder kan gräset te sig lite grönare, lite fylligare, lite finare.
När varje dag är sig lik och eftermiddagens trötta skrikiga barn gör sig hörda och matlagningens falukorv lyser med total avsaknad av lyx och flärd, då, då undrar jag om gräset på en restaurang i huvudstaden inte är grönare... När egentid visar sig vara att handla veckans ranson på ICA och när pengarna äts upp av blöjor då, då undrar jag om en karriär i maktens korridorer inte vore grönare...
Med allt detta sagt och i allra högsta grad känt under några dagar så blev jag igår kastad in i verkligheten igen, och det med rätta! Jag slösurfade lite och hamnade på en blogg skriven av en mamma i min ålder, med ett barn i mitt barns ålder. Hon hade för ca ett år sedan fått diagnosen cancer. Jag läste och grät. Skämdes och grät. Uppfylldes av en oerhörd tacksamhet för att jag får steka falukorv. Bloggmamman drömde om nattningar och högläsning av sagor. Hon ville hämta på dagis och leka med dockor...
Jag stängde av datorn och kröp ner i sängen brevid min ena tös. Jag höll henne tätt. Restauranger, karriär och flärd. Nej tack, inte om det står som en motsats till det jag har.
Läs bloggen du med!
