Jessicassmak

Mikaela och jag diskuterade barnens vara eller icke vara idag. Sedan juvelerna kom in i våra liv har vår verklighet förändrats kopiöst. Ingenting är längre som det var. Men, det är bara på gott det är så.

Visst finns det mindre tid, om än någon för piffning av oss och vårt hem, visst finns det mindre tid, läs ingen för då orkar vi inte kliva upp moronen efter, för utgång med drinkar och dans. Visst finns det minimalt med slöa stunder i soffan. Visst är impulsivitetens tid förbi och de snabba svängarna. Visst, visst, visst, men vi har barn! Egentligen borde det räcka med att skriva så, och för de lyckligt lottade med just barn räcker det med all säkerhet. De vet pricis vad jag menar. De som blir kallade mamma och pappa, de som får pussar och kramar, de som får torka bort tårar och skratta åt knäböjardanser, för dem räcker det med att skriva barn. Men för de ej än invigda räcker det inte. För mig hade det inte gjort det i alla fall. Jag hade inte fattat någonting, hade verkligen inte ens kunnat föreställa mig hur det skulle vara.

Och med all säkerhet förstod pinglorna (de var jättefina) som kom till vårt fikabor vid Fågelsången idag inte det fantastiska med barn. Vi satt där, Hugo och Filip snart två år, Elice, 1,5 år, Thea 4 månader och två 30 åriga mammor. De stod brevid, fyra snygga tjejer i likvärdig ålder med mammorna. Vi åt glass med sked, med händer, vi slickade skålar och vände bägare upp och ner. De stod med varsinn latte... Vi ammade "in public"och fick glassdreggel på våra sommarklänningar. De hade fina shoppingpåsar i händerna och små söta rådjur i berlocker kring halsen. Dreggel, rådjur, dreggel, rådjur, skillnaden är hårfin... Prat om att sitta fint och den stundande lekplatsen mixades med uteställen och kvällens date.

Två olika världar, vi har barn, de har det inte.

Förhoppningsvis är de lika glada över sin livssituation som jag är med min. Skål!