Jessicassmak

Lindex har fått in en ursöt babykollektion, Baby Folklore. Den är så fin, så fin att jag önskar och hoppas att designern får i uppdrag att rita liknande till dam. Det skulle bli en hit! Believe you me! 

 

VS







Har rotat fram min röda vinterjacka och blivit inspirerad. En blåsa vore inte fel, dock blir det den första för min hydda, till nästa vinter finns förhoppningar på den sista... Man måste leva på hoppet!


www.lindex.se 

Åh, gud så skönt att åka bort en helg! Åh, så lyckligt lottad jag är som har en så fantastisk man! Vi har pratat, ätit, pussats, sovit, shoppat, myst, sett varandra och helt enkelt haft en underbar tid att ladda batterierna. Så viktigt det är att man tar sig tid för varandra!

Nu har Lisan börjat på dagis! Första dagen var i onsdags och sen har vi varit där tillsammans resten av veckan. Nästa vecka fortsätter vi inskolningen men går då in i fas 2. Fas 2 innebär att jag går iväg korta stunder för att sen vara borta längre stunder och så till slut en hel dag.  

Elice tycker att dagis är spännande, hon gillar barnen och fröknarna men såklart har hon inte fått grepp om hur allting fungerar än. Vid samlingen idag satt alla barnen på "sin" prick och sjöng, Elice stod mitt i cirkeln och dansade.  

  

Dagis börjar alltid med lek utomhus, det passar Lisan jättebra, hon är verkligen en utetjej.

 

15 timmars dagis passar oss perfekt, handen på hjärtat så skulle jag i dagsläget inte vilja ha henne där längre. Lite beror det på just det här dagiset, jag är inte helt nöjd med deras sätt, men sedan beror det absolut på att vi tillsammans mår bra av varandra. Jag har skaffat barn för att vara med dem. Förhoppningsvis har vi möjlighet att vara tillsammans mycket även när jobbet knackar på dörren lite tydligare än nu. Det är en av fördelarna med att vara egen! :-)

Det sägs ju att man ska gör en god gärning per dag. Riktigt så duktig är inte jag men jag försöker hjälpa till när jag kan. Idag bestod gärningen i ett telfonsamtal till Sverkerskolans rektor.

Vi är i full fart med att skola in Elice på dagis och förmiddagen idag bjöd på en utflykt till en stor lekplats. Efter en stund kom en skolklass, kanske gick barnen i sexan, till lekplatsen för en stunds energiförbränning. En liten pojke gick dock direkt till en parkbänk och satte sig medan övriga "kamrater" lekte. Elice fröken gick efter ett tag fram till pojken för att kolla läget. Hon fick reda på att de varit på studiebesök och att pojken inte "ville" leka med de andra. Pojkens fröknar stod alla tre på andra sidan lekplatsen och pratade sinsemellan.

Kanske var det så att pojken inte ville leka med de andra eller så var det så att pojken inte fick vara med. Psykologen i mig säger att det senare alternativet är det rätta. Hur ofta väljer en 12-årig pojke att separera sig från en grupp?!

Utanförskapet blev så tydligt och mammahjärtat i mig skrek. Jag ville gå fram till pojken, krama honom och säga att han var bra. Jag ville gå till fröknarna och uppmärksamma dem om vad som försegick. Jag ville förändra där och då. Jag gjorde dock ingetdera. Att lösa en svår situation i ett handslag ter sig inte rimligt men om det var min flicka det gällde, om Elice om några år sitter där på bänken då vill jag att någon reagerar. Så däri ligger min goda gärning. Jag reagerade i form av ett samtal till rektorn.

Åh gud vad jag hoppas att pojken nästa gång jag ser honom är med och leker, att han känner att han får, kan och vill.

Min arga sida;
Mobbing är förekommande och hemskt, det är vanligt och vardagligt, det sker utan befog, insikt och kunskap. Att sätta sig på någon annan visar bara på eget tillkortakommande. Barn kan kanske ha svårt att veta bättre men fy fan för de fröknar och lärare som inte sätter stopp. Fy fan för de fröknar som låtit det gå så långt att pojken ens hade som val att sätta sig själv på parkbänken. Fy fan!

Imorgon ska jag äntligen hämta min kamera och förhoppningsvis få min mobil fixad. Det betyder, bilder på bloggen! :-)

Oj oj oj, vilken dag! Den började bra, hade en KATASTROFAL mitten, och avslutades som den började. Töserna var lite hängiga i morse, lite förkylda sådär, så jag tänkte att en tur i bilen vore bra. Stillsamt men ändå något att göra. Som av en händelse hade jag spanat in ett bord och en spegel i Jakobsberg som jag visste ville komma hem till mina fixarfingrar, så vi tog bilen dit.  Det var en mysig färd, vi sjöng lite, töserna som en stund och jag hittade fint. Så här långt, en bra morgon. KATASTROFEN började när vi just skulle till att åka hem igen.

Jag gjorde som jag alltid gör när vi tre ska in i bilen. Jag sätter in Thea först, kastar in nycklarna och mobilen på förarsätet, tar upp Elice på höften och bär henne runt bilen till hennes plats, jag sätter in henne och hoppar sedan in själv.

Idag skedde tre förändringar, nyckeln hamnade inte på förarstolen utan i Theas knä, bagageluckan var öppen och jag hörde ett klick.
 
Så, jag satte in Thea, kastade in mobilen som hamnade rätt och nyckeln som hamnade i Theas knä. Lyfte upp Elice, stängde bakluckan, tog ett steg, hörde ett klick, tog ett steg och såg min mardröm bli verklighet. Alla dörrar var stängda, klicket betydde låsta, Elice och jag stod utanför bilen och Thea satt ensam inne i bilen. Inne i den låsta bilen! KATASTROF! 

Vi befinner oss alltså i utkanten av Jakobsberg, på en liten återvändsgata in the middle of nowhere, inte en själ syns till, min mobil ligger på förarsätet och mannen min med extranyckeln, han är i en annan stad... KATASTROF!

Paniken kom inte krypande, den slog mig som en käftsmäll!

Med hjälp av helt fantastiska människor, som ringde samtal, lugnade, prövade alternativ, lugnade, kom med saft och kaka, lugnade, tog av sin tid, stöttade och underhöll så löste det sig till det bästa tillslut. Mannen kom körandes i ilfärd med extranyckeln och trots en hel del tårar från Theatösen så sov hon faktiskt så sött när pappan kom farandes. Hemskast var det helt klart för mamman och paniken är obeskrivbar.

By the way, när man är i nöd, vem ringer man då? Jag kan berätta at det inte är polisen i alla fall. Slå in en ruta var svaret jag fick av dem... Mmm, absolut, men hur fan gör man det för att inte skada tösen? Hur gör man det över huvud taget?  

Tack, tack av hela mit hjärta till de stjärnor som hjälpte oss idag. Ni är guld värda!

Kvällen skulle vara vigd åt pyssel med nyförvärvet men på något vis är jag inte så sugen. Sängen får stå för underhållningen istället, med mina kära, nära, nära.

God natt!