Jessicassmak

Jag har en förmåga att lämna saker/händelser/relationer mentalt innan jag gör det fysiskt. Detta innebär att jag oftast sköter avsluten ganska abrupt och lämnar oerhört lite tid och rum över till diskussion och frågor. Jag har betämt mig och går, lite så. Såklart är det ett oerhört dåligt sätt, på alla vis, mot alla inblandade, och för hela situationen. Jag är medveten om mitt handlingssätt och jag jobbar på att förändra det, ironiskt nog så förespråkar jag kommunikation i alla lägen, man kan ju undra varför jag inte lever som jag lär!?

Idag fick jag ett jättebra exempel på hur man SKA göra. Min vän L har bestämt sig för att sluta på sitt jobb. Hon har varit där en längre tid, har avancerat och prövat på olika roller men nu känner hon att det är dags att gå vidare. Jobbet ger henne inte det hon vill längre, hon har tråkigt och till råga på det så har hon en arbets"kamrat" som beter sig som skit och sätter begränsningar på Ls arbete och utrymme.

L har inte än något nytt jobb men upplever att hennes verklighet just nu behöver ändras på, och det med ens. Hon går till persolanchefen och säger som det är,

-Jag trivs inte på jobbet längre, R beter sig oerhört opassande vilket leder till att jag inte upplever mitt jobb som roligt. Jag lämnar in min uppsägning idag.

Resultatet av detta korta klara, konkreta tillvägagångssätt ledde snabbt till en diskussion med såväl personalchef som VD. R blev förflyttad inom loppet av någon dag, L blev ombedd att stanna kvar och om inte så lovade VDn att hjälpa henne genom sina kontakter att hitta ett nytt arbete.

Snyggt jobbat L! Jag önskar i mångt och mycket att jag handlat lika som du i mina avsked!


Min lärdon, om än lärd men ej praktiserad, är att kommunicera händelseförloppet och inte bara slutprodukten.